Permanent resident finally!

Allmänt, Australien, Visum / Permalink / 3

Jag har helt glömt bort att skriva en väldigt stor nyhet här på bloggen. Dagen innan vi åkte till Vanuatu så fick jag ett mejl från australienska Migrationsverket. Där stod det att vår visumansökan gått igenom och att jag numera kan kalla mig permanent resident of Australia!!!

För er som går igenom samma process tänkte jag skriva mer i detalj men för er andra kanske det här är rätt så ointressant. Mitt visum som jag först var på var ett subclass 309 men eftersom det är ett två års temporärt visum så måste man efter två år ansöka om nästa steg av det visumet vilket är subclass 100. Vi skickade in alla dokument och vår ansökan online via immi.com.au i början på februari i år och jag fick mitt visum i slutet på juli. Så det tog ungefär ett halvår för det att gå igenom. Egentligen spelar det inte så stor roll hur lång tid det tar eftersom det andra visumet (309) i princip är som ett permanent. Men det känns väldigt skönt att vara klar med visumansökningar, i alla fall på ett bra tag.

Nu har jag samma rättigheter som Australienarna när det kommer till sjukvård osv. Jag tror till och med man kan ta del av en del förmåner då det kommer till studier osv. Men man får inte rösta eftersom det bara är för medborgare. Målet för oss är att jag ska ansöka om medborgarskap så fort jag kan. Vilket borde vara om cirka två år om jag förstått det rätt. Efter det så är vi lite mer fria och om vi skulle vilja flytta till London eller Stockholm så har vi ingen tidsbegränsning på oss om eller när vi vill flytta tillbaka. Det vore skönt att slippa stressa över att förlora mitt visum om jag skulle vara bosatt i Europa några år. Om man är medborgare så varar det ju för evigt!

27 år gammal?!

Allmänt, Visum / Permalink / 1
Jag kan inte riktigt förstå att jag fyller 27 år idag! Det är läskigt hur fort tiden går. Det känns som att jag fyllde 24 igår typ? Men det är ju ändå något härligt med att bli äldre. Alla åldrar har ju verkligen sin charm. Eller det hoppas jag i alla fall! 

Mitch väckte mig imorse och hade dukat fram frukost vilket var väldigt mysigt. Det är alltid härligt att starta dagen utan att behöva ordna något själv. Att en dag om året dessutom få dricka en chokladmjölk till frukost, bara det liksom! Jag har alltid älskat det och trots att jag är 27 så är det något jag tycker är så barnsligt gott. 
Min present från Mitch har däremot inte kommit än. Det är en Anine Bing hatt som kommer vilken dag som helst snart. Det är enkelt att köpa presenter till mig nu för tiden. Vad som helst från Anine Bing är ett säkert kort. 

Jag fortsatte att bli bortskämd på jobbet där jag blev bjuden ut på smarrig latte. Sedan har det öst in med blommor, presenter och kort hela dagen. Jag är helt översköljd av kärlek från mina kollegor. De är verkligen världens gulligaste kollegor! Av IT-killarna fick jag en cookie cake med happy birthday icing på, så himla gulligt! Både Lucy och min andra kollega hade dessutom skrivit sina kort på svenska (med hjälp av Google translate såklart) och jag blev helt rörd av att läsa dem. 

Som om det inte vore nog så skickade både Mitch och en gammal kollega blommor till mig på jobbet. Det känns som att jag knappt jobbat alls idag. Vid lunch var vi ett stort gäng som gick ut och käkade lunch tillsammans, vilket är något som vi inte hinner göra så ofta, så det var väldigt härligt! 

Tro inte att firandet är över ännu. För gissa vad som hände sedan? Jag läste min mejl och ser ett mejl från "Australian Government" och jag fryser genast till. Jag läser mejlet fort och ser bara att det står "du är nu välkommen att skicka in dina ansökningar för att få ditt permanenta visum". Snacka om bra timing att få ett sånt här bra besked på min födelsedag. Nu måste vi bara fixa ihop alla dokument och sedan skicka in allt och om några månader borde jag vara "permanent resident" vilket är ett enormt steg och närmre ett Australienskt pass! 






Visummejlet och presenter, för bra för att vara sant! 

Den här ska vi mumsa på imorgon på jobbet! Men jag kunde inte motstå en liten smakbit innan jag gick hem, haha! 


Jag fick finbesök här hemma ikväll! 

Beslutet att flytta till Australien och hur det är att söka jobb här!

Allmänt, Sverige VS Australien, Visum / Flytta, Jobb, Partnervisum, Utlandssvensk, Visum / Permalink / 2
Jag fick en kommentar med lite frågor här om dagen och jag tyckte det var väldigt bra och intressanta frågor som fler i vår situation säkert kan dra nytta av. Jag vet att det är några läsare som trillar in här på bloggen då de googlat partnervisum i Australien. Så jag tänkte att jag skulle svara på den i ett eget inlägg istället. Hoppas att du tycker att det är okej Katrin :) 
 
Hej Emilia, 
Tycker din blogg är toppen och har började läsa lite inlägg när jag sökte tips för partnervisum för Australien. Din blogg gav verkligen en jättebra inblick. 
Själv har jag en australiensisk fästman och tycker det du skriver om i ditt inlägg är väldigt intressant eftersom jag själv har börjat fundera lite på vart vi i framtiden ska bo. Hur bestämnde ni er för Australien istället för Sverige? 
I min egna sitiuation skulle jag gärna testa på australien i 2-3 år men partnervisum är ju inte bara en lång process utan även så dyrt – de vill väl att man ska vara kvar ;) 
Om det inte är för personligt får jag fråga vilken branch du jobbar i? Kändes steget till Australien som en utveckling för ditt jobbliv och hur bemöts du som svensk? 
 
 
Okej, jag börjar med frågan om varför och hur vi bestämde oss för att flytta till Australien. Till och börja med kan jag ju berätta att Mitch hade ett visum i Sverige som liknade det jag själv hade i Australien. Han hade ett så kallat working holiday visum som räckte i ett år. Planen var alltså redan från början att ha det där året som ett test och se hur det gick och sedan se vart vi båda ville bo någonstans. Ett beslut som verkligen ingen utav oss ångrat en sekund. Det var verkligen GULD värt att få bo ihop i "mitt" land också, det har gjort oss till ett mycket starkare par och vi känner varandra mycket mer än vad vi hade gjort om vi hade stannat i Sydney. Vi hade ett väldigt roligt år i Sverige men det var rätt så mycket saker som inte föll på plats vilket gjorde att vi tillslut kom fram till att flytta till Sydney.
 
Mitch hade precis tagit examen innan han flyttade till Sverige vilket betydde att han knappt hade någon erfarenhet av den branschen han ville in och jobba i. Så att komma till ett land där han inte pratade språket, inte hade några kontakter eller någon erfarenhet var ju inte en superbra kombo för att få något spännande jobb. Men han kämpade på. Jäklar vad han kämpade på. Han hade totalt 4 olika extrajobb, mestadels inom restaurang, vilket inte alls var det han ville pyssla med. Det tog mycket på hans energi och på hans självförtroende och känna att ingen ville anställa honom. Han pluggade två nivåer av svenska på högskolan och försökte verkligen komma in i den svenska "lunken". Men det var svårt. Och det kan man ju verkligen förstå. I princip så levde vi på min inkomst under hela det året och tillslut kom vi till en breaking point då vi inte orkade mer. Jag ville väl kanske inte riktigt säga det högt men jag visste innerst inne att det skulle bli bäst för oss båda om vi flyttade tillbaka till Sydney. Eftersom jag redan visste att jag kunde vara lycklig i Sydney och att jag kunde få ett liknande jobb så kändes det mer rättvist på något sätt att faktiskt ge Sydney en chans. Det var ju ett supertufft beslut eftersom det betydde att jag skulle behöva vara ifrån min familj och mina vänner igen. Men samtidigt så får man ju försäka att väga in vad som är viktigt för mig och Mitch. Jag är inte lycklig om han inte är lycklig och tvärtom. Och självklart så saknade jag ju mycket med Sydney också. Har man testat på att ständigt ha sol och bad och den livsstilen man har här nere så är det ju svårt att släppa taget om den helt. Så det gjorde ju flytten lite enklare. Jag visste ju vilket liv som väntade och jag såg Sydney som hemma så det kändes inte läskigt mer än att jag skulle sakna alla man känner hemma. 
 
Jobbbiten var väl egentligen det enda jag var lite nervös över. Eller lite, det stämmer nog inte, jag var VÄLDIGT nervös över den biten. Vilket leder mig in på nästa fråga. I Sverige jobbade jag som platschef på en konferensanläggning och jag älskade verkligen mitt jobb. Det var ett företag som jag jobbat på i nästan 5 år (minus det året jag var tjänstledig och reste) och jag hade nästan "vuxit" upp där. Året som Mitch bodde i Sverige så fick vi reda på att vi skulle avvecklas som företag då vi var ett dotterbolag. Något som såklart var supertråkigt och rätt så stressigt. Men rent tidsmässigt så passade det mig het perfekt. Jag kom överens med en person från moderbolaget att vi skulle hålla centret öppet tills jag flyttade. Vilket verkligen var ett drömscenario. Det var en rätt så surrealistisk känsla att jag var en av de första som var med från början då vi köpte in bassaker så som kaffemaskin och konferenspennor och så var det jag som ensam var den som sålde av allt från köksmaskiner, möbler till att hålla i visningar med mäklare för att bli av med lokalen. Rätt så sorgligt men också jäkligt lärorikt! Det är ju rätt så coolt att ha varit med ett företag från start till slut. Hur som helst, så slutade jag några veckor innan flytten till Sydney. Jag visste ju att jag var väldigt kompetent inom allt som hade med möten och konferens att göra så det var ju självklart den typen av jobb jag sökte när jag äntligen fick mitt partnervisum i juni (jag fick ju tåligt vänta några månader innan jag kunde börja jobba). Men visst var jag nervös. Även fast jag vet att jag är bra på engleska så hade jag ju aldrig "jobbat på engelska" mer än det caféjobb jag hade när jag reste här. Så det var en väldigt nervös Emilia som stapplade iväg på min första intervju som visade sig leda till mitt jobb jag har idag. Jag hade väl tur eller så var det bara menat. Men jag sökte mitt jobb jag har idag på seek.com.au så fort jag fått mitt visum och en vecka senare blev jag kallad till intervju. Så som TUR var så slapp jag hålla på med jobbsökande i mer än en vecka. Det är ju extremt tufft för psyket att ständigt vara redo att presentera sig själv och att telefonen kan ringa när som helst. 
 
Jobbet jag har idag är som receptions och konferensansvarig för ett företag som ansvarar för alla privata skolor i hela NSW. Rent arbetssysslomässigt om jag ska jämför med mitt jobb i Sverige så har jag garanterat gått ner några steg rent ansvarsmässigt. I Sverige gjorde jag i princip allt i hela kedjan (bokning, fakturering, löner, personalmöten osv) medan jag nu mer har ansvar för den dagliga driften av konferens och reception. MEN jag älskar verkligen mitt jobb, så jag bryr mig verkligen inte om att jag inte har lika mycket ansvar. Jag lär mig fortfarande massor av nya saker och vårt företag är så himla häftigt och man träffar väldigt mycket intressanta personer som är högt uppsatta i NSW. Så länge jag lär mig nya saker och känner att min tjänst är utmanande så är jag nöjd. Dessutom så tjänar man så himla bra i Australien jämfört med Sverige så det är ju självklart en stor motivationsfaktor också! 
 
Min erfarenhet är verkligen att det inte spelar någon roll vart du är ifrån här i Australien. Det som spelar roll är din personlighet och dina erfarenheter, inte vilket land du kommer ifrån. På vårt företag har vi massor med människor ifrån olika länder och det gör det verkligen till en mer intressant arbetsplats! När jag hade min intervju så blev jag otroligt positivt överraskad när de såg på mina erfarenheter och sa wow istället för "jaha, så du har inte jobbat i Sydney förut?", vilket tyvärr var den attityden Mitch jämt och ständigt fick höra i Sverige. Australien är ju ett extremt multikulturellt land och det är säkert därför det är enkelt att starta ett liv här som invandrare. Det är ingen som är förvånad då du säger att du inte är härifrån för chansen att de själva är från ett annat land eller att deras partner är det är väldigt hög. Och som svar på hur man upplevs som svensk så kan jag säga att folk generellt sätt är väldigt intresserade och arbetsgivare ser oss som pålitliga och ansvarsfulla. När jag jobbade på café i Bondi så frågade gäster ofta om chefen bara anställde svenskar för att han gillade blondiner men sanningen var mest för att han tyckte att svenskar i 95% av fallen var bra arbetstagare. Något men verkligen bör ta med sig om man flyttar hit. Det finns verkligen ingen anledning att vara nervös över att få jobb. Jag var verkligen nervös helt i onödan.
 
Jag hoppas att det svarade på dina frågor Katrin. Du får självklart fråga mer om du undrade något mer. Det är bara roligt för mig att få något att skriva om här :) 
 
 
Det är ju ett extremt svårt beslut att bestämma vilket land man ska bo i. Men i slutändan så handlar det ju bara om vart båda två är lyckliga. Just nu så är både jag och Mitch det så därför känns det helt rätt att bo här i Sydney. Men sen vad som händer i framtiden vet ju ingen och det känns ju väldigt spännande att inte veta vilket land eller vilken kontinent vi kommer att bo i!
 
Till top