Att lämna Sverige och att alltid ha två hem

Allmänt, Sverige VS Australien / Australien, Hemlängtan, Hemma, Längtan, Sverige, VS / Permalink / 3
Jag har precis läst igenom hela det här inlägget samt kommentarer från Linnéa i USA's blogg (som för övrigt är en av mina favoritbloggar). Hon skriver ett inlägg som handlar om att lämna Sverige för USA och om sorgen man kan känna och den eviga hemlängtan efter familj och vänner. Jag kan direkt säga att jag sitter med en stor klump i halsen efter att ha läst igenom alla underbara tjejers kommentarer till hennes inlägg. Det känns lite som att vi är en hel community med tjejer som bor utomlands med sina kärlekar och alla går i samma tuffa tankar. Vart är egentligen hemma? Ska man någonsin flytta hem igen? Kommer man någonsin känna sig 100% nöjd med vart man bor? Vad fan har jag gjort?
 
Det är så många frågor som ständigt snurrar i ens huvud. I perioder stänger jag av dem helt och är duktig på att bara fokusera på nuet. Men så kommer stunderna där de här tankarna helt tar över min hjärna. Som nu till exempel när jag läser i Linnéas blogg. På ett sätt är det skönt att läsa att det är så många som är i samma sits och att jag inte är ensam i de här tankarna. Jag tycker att jag på senaste tiden kommit in i ett bra tankesätt där jag försöker ta ett år i taget. Det är omöjligt att planera ens två, tre eller fem år framåt för oss just nu. För vi har ingen aning om vart vi kommer vilja bo då. Det här är ju självklart något vi pratar en del om här hemma och jag känner mig i alla fall lugn i att vi båda är öppna för vad som än händer. Det hade varit helt annorlunda om Mitch hade sagt att han till 100% inte kunde tänka sig att bo någon annanstans än i Australien resten av sitt liv. Då hade jag fått panik och jag vet inte om jag hade kunnat leva med den vetskapen om att han inte ens var öppen för att bo någon annanstans. Det har han ju lite redan bevisat iom att han har bott i Sverige i ett år. Jag tror att jag hade känt mig mer ensam i mina Sverigetankar här om han inte ens visste vad jag pratade om. Faktum att han kan förstå min längtan efter lugnet i Järvsö eller det där lilla caféet på en bakgata på Södermalm för att han varit där och sett det med mig, det gör stor skilland för mig.
 
Det här låter ju helt ok eller hur? Jag verkar ju rätt så lugn, hehe. Då har vi inte ens kommit till den största ångestfaktorn. Det här med barn. Herregud, jag kan inte ens tänka på det där utan att bli gråtfärdig. Det är ju en sak man verkligen inte kan planera. Det händer ju när det händer. Men jag får en sån klump i magen när jag tänker på att behöva välja mellan mor och farföräldrar. Det finns inget som kan få mig att vilja gråta så mycket som tanken att ha barn och inte ha mina föräldrar några minuter bort. Jag tror verkligen att den här stora ångestbollen är en stor faktor för mig och den håller mig nästan från att skaffa barn. Jag är en person som alltid tänkt extremt mycket på det här och har gärna sett mig själv som en ung mamma osv. Men nu när allt känns så ovisst så känns det på ett sätt tryggare att vänta. Men det här kommer ju för evigt att vara en kamp för mig och Mitch. Det är ju inget man kommer ifrån som par från olika länder. Men huvudsaken i allt det här är ju att man har varandra och att man stöttar och har förståelse för den andras tankar och sorg eller vad det nu kan vara. 
 
Det som i alla fall gör mig lugn är ju att jag vet innerst inne att det enda rätta är att vara med Mitch. Vårt liv tillsammans och att vi är lyckliga gör mig i slutändan till en glad och lycklig person. Vart vi nu än bor. Det här kanske blev lite flummigt nu. Men jag behövde verkligen skriva av mig efter att ha läst om så många andra i samma sits. Jag kan bara utgå från vår egen situation och i nuläget är vi nöjda med vårt liv här och så vi får helt enkelt ta det som det kommer. Vi har ju så mycket drömmar och idéer om framtiden och hur den kan se ut. På ett sätt känner jag mig lyckligt lottad att få ha det just så. Vissa skulle säkert tycka att det var hemskt att inte veta men om man vänder på det så är det också väldigt spännande att inte känna sig låst. Vi kan hamna vart som helst och kan få uppleva så mycket tillsammans som vi kanske inte hade om vi båda hade varit från samma land. 
 
Är det någon som läser som känner igen sig eller som har några tankar kring det här? Jag skulle kunna skriva på om det här i evigheter men jag ska nog avrunda nu. Vet inte ens om ni har orkat läsa hela vägen ner hit :) 
 
 
 
#1 - - Emma:

Jag följer både din och Linnéas blogg regelbundet och jag känner igen mig på pricken. Jag flyttade till Sydney för nästan tre år sedan för att leva med min pojkvän. Vi träffades när jag var här på working holiday och allt som hade med Sydney att göra var så glatt och spännande och jag tänkte inte mycket på Sverige. Men nu efter några år här längtar jag mer och mer hem. Jag studerar vid Macquarie Uni och hade en bild om hur fantastiskt roligt det skulle vara att börja plugga och hur jag genom uni skulle träffa vänner och bygga upp ett eget socialt liv. Tyvärr är uni här helt annorlunda och det är långt ifrån så socialt som i Sverige med aktiviteter och liknande. Min största sorg är att jag har haft jättesvårt att finna egna vänner att umgås med här. Min pojkvän är väldigt social och har jättemycket kompisar och självklart har några av hans vänner blivit mina vänner med men jag umgås aldrig med dem om han inte är med. Så som ikväll när han ska på svensexa sitter jag hemma själv fast jag önskar att jag hade en plan för kvällen. Jag saknar mina vänner och familj så himla mycket och jag tänker väldigt mycket på hur annorlunda den sociala biten hade sett ut för mig om vi hade bott hemma och önskar ibland att vi kunde flytta. Men så tänker jag hur svårt det skulle vara för min pojkvän att hitta ett jobb, han har liksom ingen universitetsutbildning eller liknande. Och hur svårt det skulle vara för honom att finna vänner eftersom han inte pratar ett ord svenska..

Have a nice weekend!

Svar: Hej Emma! Förlåt för att jag inte svarar förens en vecka senare. Jag har velat svara ordentligt när jag sitter vid min dator och kan skriva lite längre :) Jag förstår precis vad du menar. Det är ju verkligen inte bara underbart och lätt att flytta utomlands, även fast det är till ett varmt och härligt land. Det tar så himla lång tid att känna sig hemma. Jag tror att det bara är på senaste tiden som jag börjat se Sydney som hemma istället för Stockholm. Och då har jag ändå varit här sedan 2011 (fram och tillbaka). Så det tar ju verkligen tid! För mig var vändningen när jag verkligen började få egna vänner utanför Mitch vänskapskrets. Vi har haft så många bråk in the past om vikten av att ha egna vänner. Både när han bodde i Sverige och såklart för mig här i Australien. Han har verkligen pushat mig, vilket jag ibland hatade. För det är ju aldrig kul att höra från sin partner att man borde skaffa fler vänner (även om de menar väl). Jag övertalade typ mig själv att jag hellre ville vara hemma ensam om han gick ut med vänner. Min attityd var lite att "jag kommer ändå inte kunna hitta lika bra vänner som jag har hemma i Sverige". Jag tror mest att det berodde på att jag jämförde alla med vännerna hemma i Sverige. Vilket såklart aldrig blir samma sak. De vänner man vuxit upp med hemma kommer ju alltid att vara speciella på det sättet. Nu har jag turen att ha hittat vänner på mitt jobb. I början trodde jag inte att jag skulle bli nära vän med någon utav dem för jag fick för mig att vi var för annorlunda och att de redan hade sina nära vänner osv. Men sen fick jag verkligen övertala mig själv till att bli mer modig och fråga om folk vill hitta på saker osv. Nu känner jag att jag bara babblar på massor här. Hoppas att det inte blir helt förvirrande att läsa det här svaret :)
Det är så himla synd att de inte har aktiviteter på universiteten här. Min svenska kompis som också pluggar här i Sydney på UTS sa samma sak!
Hur som helst så ville jag avsluta med att du jättegärna får skriva till mig här om du känner att du behöver lasta av lite eller bara snacka lite skit, hehe. Ibland behöver man ju bara få ut lite frustration till en annan svensk i samma sits hehe. För jag förstår dig till 100%. Vi är ju verkligen i samma sits. Även fast Mitch är jättestöttande och förstår hur jag känner eftersom han bott i Sverige så är det ändå så skönt ibland att få prata med en tjej och en annan svensk hehe. Ibland träffas jag och min vän Camilla (som också är svensk och bor här med sin aussie) och bara snackar skit om allt och hur frustrerade vi kan bli på australien ibland. Och efteråt brukar det kännas lite bättre. Precis som jag brukar känna med den här bloggen. Ibland måste jag bara få skriva av mig alla irriterande tankar som ligger och gnager i bakhuvudet.
Okej, jag kanske ska avrunda här. Men jag blev väldigt glad av att du tog dig tid att kommentera. Och som sagt, jag pratar gärna om det här igen med dig :) Ha det bra. Stor kram!
Emilia

#2 - - Em - mitt liv på NZ:

Ditt inlägg berörde mej verkligen. Och Linnéas inlägg om hur hon berövat sina föräldrar chansen att vara närvarande morföräldrar, var så smärtsamt att läsa att jag knappt orkade igenom hela texten.
Jag vill ge dej några råd, för att försöka ge en liten positiv twist på det hela. Du verkar ha hittat mannen i ditt liv och kanske ännu viktigare (eller i varje fall lika viktigt) så har du skapat dej ett EGET liv i Sydney med ett jobb du trivs toppen på och med egna vänner. Det är SÅ jäkla viktigt. Det tog mej jättemånga år innan jag kände att jag hade egna vänner här, och ett eget liv. Så länge man tänker att man bara är här för sin partners skull så kan man inte leva fullt ut. Jag har på senare år börjat tänka annorlunda. Att det är mitt val också att vi bor här, och säger jag att "nej, det här går inte längre - jag vill att vi flyttar till Sverige" så hoppas jag såklart att C följer med mej. För familjen är trots allt viktigast, det vet jag att han också tycker. Plus att jag vet att om hemlängtan blir helt outhärdlig, eller skulle någon bli sjuk (hemska tanke) så kan jag sitta på ett plan imorgon. Det hjälper också.
Sen vill jag säga en sak till om det här med barn, vill ni ha barn snart så vänta inte på att ni ska ha en stensäker plan om var ni ska bo/barnen ska gå i skola etc. För den dagen kommer inte ;) Det kommer man underfund med så småningom. Och tänk också så här, att ni har faktiskt 5-7 år på er efter att barnen är fött innan ni måste bestämma er var hon eller han ska börja skolan. Våra barn kommer bli världsvana resenärer och ha två länder att kalla hem och kunna välja mellan när dom blir äldre. Och två familjer och släkt som älskar dem mer än något annat! STOR Kram!

Svar: Emma jag har faktiskt läst din kommentar om och om igen flera gånger. Den gjorde mig verkligen så himla glad. Jag behövde verkligen den pushen efter att ha läst Linnéas inlägg. Jag vet ju att det är självvalt att bo här i Sydney och jag älskar ju faktiskt vårt liv vi skapat här. Det är nog på senaste året som jag verkligen börjat se Sydney som hemma. Och det är nog för att jag äntligen har ett liv utanför Mitch. Som du säger så är ju det SÅ himla viktigt, men också så himla svårt. Och därför gör det lite ont i hjärtat när man läser i Linnéas kommentarsfält om andra svenska tjejer just i den sitsen. Jag känner alltid igen mig i allt du skriver när du pratar om hur svårt det var att skapa ett eget liv i sin nya stad och sitt nya land. Det är också därför jag älskar bloggar och podcasts. Det är så skönt att höra andra berätta om sitt liv som är i samma sits som en själv. Jag kommer framför allt försöka tänka på att Sverige är ju faktiskt bara en dags resa här ifrån. Om något skulle hända hemma och om jag skulle behöva flytta dit av någon anledning så vet jag ju att Mitch skulle följa med (eller vi kan ju hoppas, haha!). Förut kunde jag knappt tänka tanken att mina barn skulle växa upp någon annanstans än Sverige men destu mer jag känner mig hemma här så inser jag ju att det kommer att bli svårt att lämna det liv vi har här och den livsstilen vi lever här tack vare vädret och kulturen mm. Så därför var det också väldigt skönt att läsa din kommentar och då du nämnde att det aldrig kommer att komma en dag då man är 100% redo för barn och att man har en plan för allting. Mitch och jag har mer eller mindre kommit överens om att det får hända när det händer och vilket land vi är i får inte spela roll i det beslutet. För vi kommer ju alltid att bo i ett land där en utav oss (eller båda) inte har sin familj nära. Vilket såklart alltid kommer att vara en sorg i sig. Men man får väl lära sig att leva med det, precis som du skriver att du gjort. Åå jag är så glad att jag får så härliga och peppande kommentarer. För det är så skönt att höra från dig som är i samma sits och som har barn eftersom det är något jag verkligen gått och grubblat på.

Så STORT tack Emma för att du tog dig tid och skrev ditt svar till mitt inlägg :D Hoppas ni har haft en härlig helg och att ni njuter av ert nya hus nu i veckan. Stor kram
Emilia

#3 - - Filippa:

Skönt att läsa att vi är flera.
Jag har bott i AU sedan 2005 med 1 år hemma med min man. Av någon konstig anledning stressade vi tillbaka down under och nu känner jag mig fast!
Vi gifte oss 2009 och har haft möjlighet att åka hem på semester lite då och då. Jag har alltid, sedan dag 1 haft hemlängtan men precis som du skriver tränger bort den där känslan och kör på...har ju igentligen ett bra liv här.
2013 förändrades mitt liv för alltid! Vi blev gravida , min man startade eget bolag och i oktober föddes våra trilling grabbar.
Mina föräldrar kommer så ofta de kan och hälsar på och jag va hemma förra sommaren i två månader.
Känner mig så sjukt ensam och vill bara hem men det känns helt omöjligt. Jag orkar inte ens prata med min man för allt känns bara så svårt. Vi har ett fantastiskt liv här med vänner och familj men det är ju inte min mamma och pappa 😢. Är lyckligt lottad som har en förstående familj och som stöttar i vått och torrt men tror tyvärr jag alltid kommer leva lite halvt olycklig med en saknad efter Sverige ❤️
Filippa

Svar: Hej Filippa! Jag känner verkligen igen mig i din kommentar. Minus barnen då :) Men visst är det så? Hemlängtan finns ju alltid där men man lär sig på något konstigt sätt att leva med den. Det roliga är att när vi flyttade tillbaka hit 2014 så var jag rätt så bestämd och sa till Mitch att jag ville flytta tillbaka till Sverige när vi ska skaffa barn. Men destu längre jag bor här så börjar jag se för och nackdelar med båda länderna. Jag älskar verkligen det livet vi har i Australien nu men jag kan tänka mig att dagen man får barn så kan ens prioriteringar ändras rätt så mycket. Jag har en underbar svärmor och svärfar här och jag är när med Mitch systrar men de kommer ju aldrig att kunna ersätta min egna familj. Drömmen för mig vore att få bo här i Sydney och ha det liv vi lever här men med min familj här. Hade jag haft dem här hade jag varit komplett.
Men som sagt mina tankar om vart vi ska bo ändras för varje år som går. Det som känns skönt är i alla fall att vi båda är öppna för att vad som helst kan ske. Jag hade inte kunnat vara med Mitch om han hade sagt att han ALDRIG kan tänka sig att bo i Sverige. Det är jätteviktigt för mig att känna att om vi/jag vill så finns i alla fall möjligheten att flytta hem igen.
Det är verkligen ingen dans på rosor att ha en partner från ett annat land. Hur man än gör så kommer alltid någon att vara utan sin familj. Men som sagt man lär sig ju att leva med det. Även om det ibland känns så jäkla tufft. Speciellt kring högtider osv. Mina föräldrar kommer i jul ner till Oz för första gången och stannar då i en månad. Det ska bli så himla kul att äntligen få visa dem Australien och varför vi bor här just nu.
Stor kram på dig och tack för att du tog dig tid att kommentera. Det är alltid skönt på något sätt att läsa om andra i samma sits <3
Emilia

Till top