Mitt första möte med en orm i Australien!

Allmänt / Australien, Camping, Djur, Natur, Orm / Permalink / 0

Jag önskar att jag inte precis skrev den där rubriken. Jag får fortfarande rysningar av att bara tänka på det. Men vi börjar från början. 

I helgen hade jag och Mitch bestämt oss for att ha en härlig helg ute i naturen och skulle därför campa följt av en lång mountainbiketur dagen efter. Vi packade tält och cyklar och begav oss ut mot Wisemans Ferry. Det är så vackert där ute och det känns rätt så ovanligt att se en flod för en gångs skull då vi är så vana vid att bara se havet här. Sjöar och floder är inget man ser så ofta här eftersom det inte finns direkt där vi bor i Sydney. Kan verkligen rekommendera platsen där vi campade om det råkar vara någon som läser här som letar efter campingäventyr utanför stan. Mill Creek campground hette den och det var faktiskt den mysigaste campingupplevelsen jag haft på länge. Vi kom dit på eftermiddagen och satte upp vårt tält där vi inte hade några andra människor runtom oss och solen lös precis in i den lilla gläntan där vi satte upp tältet. Vi hade tagit med oss öl, vin, snacks och kortspel så vi satt en stund på picknickfilten och hade det lite mysigt. Eftersom vi numera äter vegetariskt så hade vi inte med oss mat att grilla över elden den här gången istället hade jag med en supergod curry som jag lagade några dagar innan. Den värmde vi upp över vår lilla campingspis och åt med naanbröd. Så himla gott och så härligt att äta en varm gryta mitt ute i naturen när det började bli lite kallt på kvällen. När det blev mörkt kröp vi in i tältet och sov faktiskt förvånansvärt bra. Jag älskar verkligen vårt tält och våra sovsäckar. Eftersom vi planerar en stor cykelresa med mycket tältande osv nästa år så har vi kostat på oss riktigt bra utrustning.

På morgonen väcktes jag av Mitch som kröp ut ur tältet för att mala färska kaffebönor för att göra kaffe i hans aero press coffee maker. Här snackar vi camping deluxe. Det kändes lagom lyxigt att krypa ut ur tältet och få en kopp nypressat kaffe i handen. Snacka om kaffenördar, haha! Det är vad livet i Sydney eller Melbourne gör med en. 

Vi hade bestämt oss för att cykla ett spår som heter Old Great North Road på 43 km. Spåret började rätt så brutalt med en lång (!) uppförsbacke som tog oss upp för ett berg och över till andra sidan in i nationalparken. Här började sedan en evighet med single trail tracks (något som jag inte är så förtjust i) och vad som kändes som mestadels uppförs på branta och lösa stenar så började jag sakta bli lite tveksam om det här spåret verkligen var så bra. Men när man är en tredjedel in så är det inte så mycket man kan göra och det är nästan låka långt att cykla tillbaka. Vi såg inte en enda människa i spåret men för första gången på länge så tänkte jag aldrig på insekter eller ormar. Jag har annars lite panik när vi ska campa då jag tänker på att vara fast ute i ingenstans och på vad man gör OM man blir biten av en väldigt giftig orm. 

När vi är ungefär halvvägs i spåret så börjar jag bli rätt så trött då jag mestadels får kliva av cykeln för att gå med cykeln ner för vissa backar och samma sak vid de branta uppförsbackarna med lösa stenar. Mitch är ca 50m framför mig och jag har cykeln mellan mina ben då jag ska kliva ner för en brant sten (jag orkade inte hoppa av cykeln helt hela tiden om ni undrar varför jag inte gick med cykeln vid sidan av mig) och tar ett steg ner och ska precis sätta ner den andra foten då jag ser en lång svart pinne. Men en halv sekund senare ser jag att det absolut inte är någon pinne utan en LÅNG SVART ORM. Eftersom jag har cykeln mellan mina ben och leder den så kan jag knappt hoppa åt sidan utan jag rullar cykeln över ormen och hoppar så långt jag kan med all kraft jag har. Jag vänder mig om i chock för att 1. Se om ormen är på väg att attackera mig med tanke på att jag körde rakt över den och 2. Se att det verkligen var en orm för ibland kan man ju se fel. När jag vänder mig om ser jag tyvärr att JA, det var en stor och lång helsvart orm och mer än så hinner jag inte tänka för på några sekunder har jag hoppat på cykeln och trampar i en jäkla fart och skriker ut i skogen "Miiiiiiiiiiiiiiiiitch!". Som tur var så rörde inte ormen på sig för då hade jag nog svimmat av rädsla efteråt. Jag kommer ikapp Mitch och han förstår direkt vad jag sett eftersom han ser min panik och säger åt mig att andas för jag håller på att få en panikattack. Jag gråter och säger "it was a f.cking snake, I swear" och Mitch skulle först gå tillbaka då han ville se den. Något som jag fick skrika på honom för att han inte skulle göra. Jag sa något i stil med att jag svor på mitt liv att det var en black snake (vilket är en utav de giftigaste i världen) och att om han blir biten finns det ingen chans att jag kan få hjälp. 

Eftersom vi var mitt i spåret så fanns det inte mycket att göra än att fortsätta att cykla. Jag har aldrig känt mig så liten och omogen men jag ville på riktigt kasta cykeln i marken och skrika ta mig här ifrån. Men det gjorde jag såklart inte. Istället grät jag några tysta tårar medan jag cyklade precis efter att det hänt men eftersom vi hade minst 2 timmar kvar så hade jag kommit över incidenten något då vi äntligen kom fram till målet. Let's just say att jag kommer inte att åka ut i bushen anytime soon för en mountain bike-tur. Däremot så ska jag köpa en road bike snart som vi ska börja träna på vanliga vägar inför vår resa nästa år. Men på asfalten ska det väl ändå inte finnas några ormar? Eller? Det är ju ändå Australien, man vet aldrig, haha! 

Tur att vi tog lite bilder innan ormupplevelsen eftersom det inte var så många leenden ifrån mig efter det.
Från campingplatsen
Vår mysiga middag. Kändes väldigt lyxigt att ha en god hemlagad curry att äta istället för grillad korv.
I bakgrunden sitter jag och njuter av mitt morgonkaffe
Något jag älskar med att åka ut på landet är att hitta små pärlor som detta bageri i Glenorie. Så himla mysigt och vi åt supergoda spinach rolls följt av lite godfika. Inte ofta jag äter bakverk här i Australien (om jag inte bakat själv) men här fanns det så mycket gott!
 

Gets me every time

Allmänt / Permalink / 0

Varje ny Qantasreklam är ett gråtkalas för mig. Varje år eller halvår när de släpper en ny reklam så vet jag redan de första sekunderna att det kommer sluta i tårar. Det är en kombination av låten de alltid spelar samt att det alltid är en storyline om familjer som är isär. När jag ser barnbarn som pratar på Skype så brister det alltid för mig. Och när de återförenas på flygplatsen, herregud vad bölig man är nu för tiden. 

Den som är ansvarig för marknadsföring på Qantas har verkligen lyckats... gets me every time. 
  

En liten rolig detalj

Allmänt, Humor / Permalink / 0
Jag kom på en sak som jag måste berätta om här. Det var något som hände på bröllopet förra månaden som jag känner är för roligt/intressant för att utelämna här. Jag vet ju att allt som har med Australien och djur/insekter att göra är intressant att läsa eller höra om när man inte bor här själv. Hur som helst så tror jag att de flesta som läst min blogg ett tag vet att jag inte är något stort fan av insekter och kryp. 
 
Det här hände hemma hos B's föräldrar som har som ett superfint och stort hus ute i Bayview som ligger i Northen Beaches. Tydligen så är det här också ett väldigt "nature type" area då B's pappa berättade om någon orm hit och dit som han hittat i trädgården eller en possum hit och dit som tog sig in här och där. Det enda jag kan tänka på när jag hör folk prata om sånt här är att jag aldrig kan bo utanför ett tätt bostadsområde om jag ska bo i Australien. Att flytta ut på landet är verkligen inget som intresserar mig här. Hur som helst det hela börjar med att vi sitter och får hår och make up gjort av make och hår-tjejerna och K och jag pratar om hur vi båda har något av en fågelfobi. Några MINUTER senare så flyger en kookaburrafågel in rätt in i vardagsrummet och swoshar förbi K's huvud med några centimeter. Ni kan ju förstå vilka höga skrik som följde efter att den stackars fågeln flög in. Eller stackars och stackars. Han visste nog precis vad han gjorde. De har nämligen en tendes att bli rätt så "tama" och när jag fick höra att B's föräldrar brukade mata dem ute på terrassen så förstod man ju varför de var så orädda. Det här blev något av en återkommande scen under hela morgonen då den här jäkla fågeln höll på och flyga på oss så fort vi gick ut på terrassen för att ta bilder. Vi skrattade så mycket att vi nästan grät bort vårt fina smink.
 
 Här sitter han, redo att attackera vilken sekund som helst, haha! 
 
Men nu vidare till den vidriga delen av bröllopsdagen. Innan vi skulle åka iväg till själva cermonin så togs det fina bilder på bruden och på oss i föräldrarnas fina hus. De bor precis bredvid en nationalpark och tanken slog mig aldrig att man borde hålla lite koll på fötterna. Som brudtärna så känner man ju att man har ett uppdrag och det är att se till att bruden har det bra och i det här fallet för mig så innebar det att gå runt på gräsmattan där bilderna togs och rätta till hennes stora klänning.
Klockan börjar ticka och fotografen påpekar att nu är det jäkligt bråttom vi är 30 minuter sena och det blir en rush att ta sig till de fina vita mercedesbilarna som står redo att ta oss till parken där cermonin var. Vi ville inte stressa bruden men vi tärnor insåg att alla gästerna inklusive brudgummen nu stått och väntat ett bra tag.
 
Precis när vi ska kliva in i bilarna så ser en av tärnorna att gräset är fullt av blodiglar och hon säger åt alla att titta sina ben och fötter så att ingen blivit biten. Allihopa kollar varandra och det verkar lugnt. Vi tärnor hoppar in i vår bil (något som inte var lätt i våra figurtajta klänningar, när man väl satt ner i bilen så satt man typ fast) och bruden ska precis få hjälp att kliva in i sin bil med sin pappa när jag känner något som biter till mellan mina tår. Jag tänkte att det var ett löv och kikar snabbt under bandet på min sko och ser en stor jävla BLODIGEL som håller på och suger blod från min fot! Jag skriker och öppnar bildörren och skriker bara "LEECH!!!" varpå B's pappa kommer springande och drar av min sko och försöker dra bort den då jag i panik inte vågar röra den. Han försöker dra bort den men den sitter verkligen fast och det är då jag börjar få en mini panikattack. Mina enda association med blodiglar är den här scenen från filmen Stand by Me och det är ju ingen trevlig scen direkt.
 
 
Han lyckas få loss den men den lyckas slingra sig in mellan mina tår och tar ett till bett och börjar suga blod där. Efter några panikartade sekunder så får han loss den och eftersom vi har så bråttom så säger jag bara "I'm good, I'm good, we can go". Medan vi sitter på uppfarten i bilen och väntar på att bruden ska sätta sig i sin bil (det tog ett tag med hennes klänning då det var en liten cabriolet hon försäkte komma in i) så ser jag hur det börjar rinna mer och mer blod från såret. Vi hade några servetter i bilen men destu mer blod som rinner så inser jag att jag kan inte gå ner för altaret så här, det kommer vara blod över hela botten av min klänning då den var så pass lång att den nuddade tårna.
Som TUR var så är jag nog den mest förberedda personen jag känner och jag gillar att ha med mig saker "ifall att". Så i min kuvertväska i bagageluckan hade jag faktiskt med mig plåster. Något som jag tog med för eventuella skavsår, inte för blodiglar!! Jag kan i alla fall säga att jag nu vet att jag kan rädda mitt smink i vilka situationer som helst. Hade jag inte haft fint smink på mig vet jag att jag hade gråtit så mycket men som tur var så höll jag allt inne och fick nog panik i form av en svettattack istället. Så vi körde upp AC'n i bilen på högsta kraft och tog några stora klunkar champagne satte på Spice Girls - Wannabe på högsta volym och sjöng hela vägen fram tills vi skulle kliva ur bilen och gå ner för altaret. Haha, jag är inte förvånad alls av den här händelsen då sånt här alltid händer mig. Jag är bara glad att jag upptäckte iglen i bilen och inte några minuter senare. För hade jag upptäckt den mitt under cermonin så hade jag bara fått låtit den äta min fot, haha! Jag hade verkligen inte kunnat göra en scen och förstöra deras fina stund. Så tack och lov för det säger jag bara. Jag kan däremot tillägga att efter att vi tagit bilder i skogen efter cermonin så upptäcker K (en annan brudtärna) att hon har en igel på sin vad varpå vi precis anlänt till festlokalen. Hon rycker av den och det börjar rinna massor med blod och kommer blod på hennes klänning. Åter igen kommer mina plåster till använding. I panik för att hjälpa henne så sätter jag ner våra champagneglas på marken på parkeringen. 2 minuter senare när vi precis plåstrat om K så vänder jag mig om för att ta glasen och då kommer B's lillebror backandes med marsalkarnas bil och kör rakt över våra glas så de expolderar mot oss och glas kommer flygandes överallt. Jag säger bara en sak... Det händer saker konstant på ett bröllop. 
 
Det här påminner mig om allt annat konstigt som ständigt händer mig. Jag tror att jag drar till mig roliga/konstiga/klantiga händelser. Några som jag kommer att tänka på på en gång som hänt här är: 
 
- När en possum attackerade min och Camillas picnic i Hyde park. Possumen var halvt blind och såg inte vad han gjorde och gick rakt in i vår kylväska och när en man försäkte hjälpa oss att fösa bort honom så tog han glatt alla våra fina ostar vi precis köpt och vi fick sedan sitta på avstånd och titta på när han åt alla ostar i gräset. Runtom står massor med folk och filmar och fotar när en possum har fest med våra fina David Jones ostar. Kul! 
 
- Senast vi gick på Taste festival (en matfestival) så var det en blåsig dag i Sydney och jag står med våra vänner kring ett ståbord. Är precis på väg att ta en tugga av min goda tallrik mat jag precis köpt då en stark vind tar tag i ett gäng färdiga och använda papperstallrikar längre bort på bordet. En använd papperstallrik kommer flygande mot mig och det finns ingen tid att ducka. Plötsligt har jag en främmande människas gamla tallrik fastklistrad i ansiktet. Precis som en clown. Det var såklart massor med avokadoröra på tallriken och jag drar bort den och jag glömmer aldrig mina kompisars min när de ser mitt ansikte täckt i avokadoröra. De låg ner på gräset och skrattde så mycket. 
 
- När vi var på konsert i Operahuset ett gäng vänner under Vividfestivalen så går vi mot en bar på stenplattorna precis utanför konserthuset. Det hade regnat och det var riktigt blött och halt på stenplattorna. Vi tjejer har högklackat på oss så klart och jag lyckas missa ett litet trappsteg och faller rätt ner mot plattorna men hinner ta ut händerna för att skydda ansiktet men plattorna är så hala att händerna bara glider framför mig och min högra sida av huvudet hamnar helt i en vattenpöl. Jag gjorde mig inte illa alls som tur var men jag reser mig upp och har en sida lockigt hår och en sida dyblött och superakt hår. Igen, mina kompisars min när de ser mig... Jag är van vid det här laget att vara den klumpiga som alla skrattar åt. Jag kan tillägga att den kvällen blev jag utkastad från krogen efter att mina skor från ingenstans gick sönder så pass illa att de inte gick att ha på sig. Jag var så besviken eftersom jag ville stanna men vakterna tillåter en ju så såklart inte att vara där utan skor på sig. 
 
Jag har så mycket mer historier men ni orkar säkert inte läsa mer. Det här blev väldigt långt och bloggmisstag nummer ett, jag tror inte ens att jag har några bilder att knyta ihop hela det här inlägget med. Det blev inga bilder på blodigeln, inga bilder på den blinda possumtjuven, inga bilder på mitt ansikte täckt i avokado, inga bilder på min snygga frisyr efter min vurpa framför Operahuset. Men det är några roliga historier i alla fall. 
 
Jag tittade precis igenom mina gamla mobilbilder och ser att jag faktiskt har en bild på långt avstånd på possumen som äter vår ost. Om ni tittar närmre så ser ni en turist som sitter ner mot den och folk som står runtom och tittar på. Usch, det är som stora råttor. Jag förstår inte hur vissa kan tycka att dom är söta!
Till top